Inkontinens hos barn och effektiv behandling med klocka/larm

 

I den här artikeln kan du läsa om:

• -          Hur enureslarm fungerar för barn som lider av inkontinens
• -          Börja hjälpen tidigt
• -          Enures förekommer vid skolstarten hos cirka 6 % av flickorna och 4 % av pojkarna
• -          De vanligaste symptomen
• -          Behandling med enureslarm för långvarig effekt
• -          Några goda råd

 

Börja hjälpen tidigt

Att kissa i byxorna är ett problem som ofta förekommer hos barn – men med rätt behandling, med till exempel ett enureslarm, kan besvären minska eller helt försvinna. Innan du påbörjar en behandling av ditt barn, är det viktigt att få problemet undersökt hos läkare, så att du vet vilken slags inkontinens det handlar om – och för att försäkra dig om att det inte finns någon annan underliggande orsak till att barnet inte kan hålla sig.

 

Inkontinens hos barn är mycket vanligare än man kan tro, och orsakerna kan vara många. Det viktigaste är att veta att det finns många olika sätt att minska konsekvenserna för barnet. Att ofrivilligt kissa på sig är ett väldigt pinsamt problem för barn och unga, därför är det viktigt att ta hand om problemet och hjälpa barnet så tidigt som möjligt. Enures är en åkomma som påverkar barnet både fysiskt och psykiskt. Det kan leda till sociala svårigheter och påverka barnets självkänsla och självförtroende. Vi rekommenderar också att du läser vår korta artikel om inkontinens [link]. Där kan du också se vilka hjälpmedel vi erbjuder för personer som lider av inkontinens eller daginkontinens.

 

Det är avgörande att ett barn med inkontinens tas på allvar och blir erbjuden professionell hjälp. Därför är det viktigt att göra allt man kan för att hjälpa barnet med problemen på ett seriöst och kompetent sätt. Med Astrid Leisner & Søn's larmklockor får ni just den möjligheten att hjälpa ert barn på ett enkelt men professionellt sätt.

 

Hur många barn har det här problemet?

Inkontinens är väldigt vanligt förekommande bland barn. Vid skolstart förekommer det hos cirka 6 % av flickorna och 4 % av pojkarna. Det betyder att det i genomsnitt är ett till två barn i varje klass som har problem att hålla tätt.

 

Den vanligast formen av inkontinens, där barnet plötsligt känner sig väldigt kissnödigt alldeles innan olyckan sker, förekommer mycket oftare och ses hos 20 % av flickorna i sjuårsåldern.

 

Orsaker till inkontinens hos barn

Inkontinens är alla former av ofrivilligt urinläckage hos barn, undantaget sängvätning/enures. Det kan finnas många olika orsaker till inkontinens. Ofrivilligt urinläckage dagtid beror bland annat på överaktiv blåsa eller oregelbundna toalettbesök.

 

En överaktiv blåsa gör att barnet plötsligt och ofta blir kissnödigt, och måste ta till olika knep för att hålla sig, till exempel sätta sig på huk eller korsa benen. Inkontinens förekommer också när barnet inte har kontroll över blåsan.

 

Oregelbundna toalettbesök inträffar när barnet skjuter upp att gå på toaletten och ignorerar att det är kissnödig, antingen på grund av smutsiga och illaluktande toaletter, dörrar som inte går att låsa eller för att inte missa när något mer spännande händer. Det kan leda till att blåsan blir överfull och tömmer sig ofrivilligt, vilket också kan leda till infektioner och på lång sikt till att blåsan blir slapp så att den inte kan tömmas ordentligt.

 

Hos flickor beror inkontinens ofta på en överaktiv blåsa, medan pojkar ofta är så upptagna av lek och annat att de inte alltid märker att de blir kissnödiga.

 

Symptom på inkontinens hos barn

De vanligaste symptomen:

• -          Plötslig och kraftig kissnödighet
• -          Täta toalettbesök – ofta över tio gånger om dagen
• -          Det gör ont att kissa – ofta i samband med urinvägsinfektion
• -          Att kissa på sig
• -          Upprepade urinvägsinfektioner

 

De flesta barn med inkontinens som beror på överaktiv blåsa behöver i regel kissa lite grann många gånger om dagen. Vid vissa tillfällen kan ditt barn ha svårt att märka att det är kissnödigt, det beror troligen på att kissblåsan skickar så många signaler till hjärnan att signalerna undertrycks. Många barn med inkontinens har också ofta förstoppning och ibland lätt att bajsa på sig

 

Behandling med larmklocka

För att få kontroll över blåsan krävs ett hårfint samspel mellan nervsystemets känsel, kissblåsans stängningsmuskel och blåsmuskeln, som tömmer blåsan. Regelbundna toalettbesök är en viktig del av behandlingen vid de flesta typer av inkontinens.

 

Syftet med behandlingen med larmklocka är att barnet själv ska ta befälet över sin kropp, så att det är barnet och inte blåsan, som bestämmer när det är dags att kissa. Goda resultat kan uppnås om man följer behandlingen – över 50 % är torra efter några få månaders behandling. Att följa behandlingen med larmklocka är inte alltid lätt för barnet, därför är det viktigt med stöd, men inte inblandning, från vuxna runt omkring.

Fasta toalettider, till exempel var tredje timme under dagen, är väldigt viktigt oavsett om barnet är kissnödigt eller inte. Hur ofta barnet ska gå på toaletten ska helst bestämmas tillsammans med barnets läkare. Det kan till exempel vara: på morgonen, i början av förmiddagsrasten, i början av lunchrasten, just när barnet kommit till fritids, precis efter kvällsmat och till sist när det är dags att sova. Toalettiderna bör vara på tider när barnet har lätt att gå på toaletten, som i samband med raster, så inte barnet blir avbrutet i sina dagliga aktiviteter.

 

Tidsintervallet beror helt på hur instabil blåsa barnet har. I början kan det vara nödvändigt med tätare besök, för att efterhand öka intervallen mellan toalettbesöken.

 

Många barn har svårt att minnas de bestämda tiderna, då kan en larmklocka vara till stor hjälp. De flesta läkare rekommenderar att barnet använder en klocka med fasta tider, så att barnet lättare kan komma ihåg dem. Larmklockorna har fördelen att de både kan ringa och vibrera. En del barn föredrar larm som vibrerar, så andra barn inte kan höra larmet, medan en del barn vill ha larm med ljud, så att det är lätt att höra larmet om de exempelvis är ute och leker. För en del barn kan det vara en fördel att flera hör larmet, till exempel läraren eller personal på fritids, som kan hjälpa till att påminna om att det är dags att gå på toaletten.

 

Det är lämpligt att börja använda larmklocka när barnet är sex–sju år gammalt, och aldrig före fem års ålder.

 

Hur används och fungerar larmklockorna?

Larmklockorna är användarvänliga och lätta att ställa in. Tillsammans med barnet ställs de bestämda tiderna in. Därefter kommer klockan påminna om när det är dags att gå på toaletten. Det enda barnet behöver göra är att trycka på någon av knapparna – så stängs larmet av. De inställda larmen upprepas varje dag.

 

Larmklockorna brukar ge lyckade resultat, och om barnet följer behandlingen kommer det snart märka tydligt hur symptomen minskar.

 

Ett par goda råd

Så får ditt barn goda toalettvanor:

• -          Regelbundna toalettbesök – varannan till var tredje timme.
• -          Sitt ner när du kissar, även om du är pojke. Det tar lite mer tid och gör därför att blåsan hinner tömmas ordentligt.
• -          Ta tid på dig.
• -          Se till att toaletten är ren och fräsch.
• -          Se till att dörren går att låsa. Känner sig inte barnet tryggt med att låsa dörren, måste omgivningen ha förståelse för det.
• -          Lär flickor att torka sig rätt – framifrån och bakåt.
• -          Bra dryckesvanor. Barn behöver dricka 1–1,5 liter vätska varje dag, jämnt fördelat över dagen, med störst vätskeintag i början av dagen.
• -          Ha tålamod. Barnet måste lära sig känna igen kissblåsans signaler, en alltför ivrig potträning kan göra det svårare att hitta den förmågan.

 

Att kissa i byxorna är ett problem som ofta förekommer hos barn – men med rätt behandling, med till exempel ett enureslarm, kan besvären minskas eller helt försvinna. Innan du påbörjar en behandling av ditt barn, är det viktigt att få problemet undersökt hos läkare, så att du vet vilken slags inkontinens det handlar om – och för att försäkra dig om att det inte finns någon annan underliggande orsak till att barnet inte kan hålla sig.